Helt plötsligt får jag för mig att vi som ekipage ju är som gjorda för dressyr 
. När jag tänker efter ordentligt så även fö terränghoppning (fast att nachura skyr diken) och så fantiserar jag om vackra språng och perfekta piaffsteg.
Verkligheten kunde inte ligga längre ifrån drömmen, haha! Satte på mig dressyrhatten i måndags men slängde nästan lika fort av den igen. ”jag ska aldrig mer…” kändes väldigt tröstande just då. Och det gör det fortfarande . Idag blir det mörkerridning (vi ses, ljuset, i april ngn gång!) med pannlampa och podiumsadel.
